Därför demonstrerar vi mot sexism

ImageImage

Nationalencyklopedin definierar sexism som ”nedvärdering av en person på grund av dennas kön”. När sexistisk reklam används systematiskt menar vi att det handlar om ett samhällsproblem. Men vem kan bestämma vad som är nedvärderande och inte? Och vad är egentligen okej i det offentliga rummet nu för tiden?

För en vecka sedan blockerades den feministiska sidan 33anledningar.com från Facebook. På hemsidan ger Sofia Zackrisson 33 anledningar till varför hon är feminist. Detta ledde till en häftig debatt om vad Facebook anser är okej och inte. Vi var många som anmälde ett antal sidor på Facebook med uppenbart kvinnoförnedrande innehåll och vi informerades gång på gång att ”Expose these hoes” med flera inte var varken kränkande, våldsamma eller diskriminerande. Idag har 8000 personer skrivit på @kvinnohat:s petition där de uppmanar Facebook att ta sitt etiska ansvar på allvar. När Facebook agerar på det här sättet så tar de ställning för att kvinnoförnedring inte är någonting allvarligt. Det är en utveckling som är oroande.

I början av 2000-talet diskuterades det om H&M:s bikinikollektion kunde anses vara en trafikfara, medan det idag inte är något märkvärdigt med en halvnaken kvinna i de flesta annonser, även där ingen uppenbar koppling finns till produkten ifråga. Anledningen till varför många företag använder sig av sexualiserad reklam är för att människan psykologiskt är programmerad att reagera vid sexuella sammanhang. Alltså är det en mycket effektiv marknadsföringsstrategi. Vad är då problemet? Och varför är det inte fler män som porträtteras sexuellt?

Kvinnans sexualitet har genomgått en lång resa. Från kristendomens synd till dagens till synes frigjorda självständighet. Hon har dock aldrig slutat att ha huvudrollen som objekt. Det var och är en viktig kamp för kvinnan att få uttrycka sin sexualitet, att på sina egna villkor få använda sin kropp till det hon vill. Vi vill inte på något sätt ifrågasätta kvinnans rätt till sin sexualitet. Däremot vill vi peka på det samband som finns mellan unga tjejers psykiska ohälsa, ätstörningar och de skönhetsideal som reklamen förmedlar.

Unga kvinnor mellan 15-24 är den enda gruppen som ökar i antal självmordsförsök. Socialstyrelsen resonerar att detta troligtvis beror på den starka press som unga kvinnor känner inför många aspekter på sitt liv. Personal på ätstörningskliniker berättar om att så unga som 10-åriga flickor nu söker hjälp. En bild som styrks av Klara Halvarssons avhandling från Uppsala Universitet 2002 där hon redovisar att cirka 10 % av flickor som går i första och andra klass bantar.

Detta är visserligen inte heller några nyheter. Det är däremot American Apparels uppenbart sexistiska reklam. De går nämligen ett steg längre än H&M:s gamla vanliga bikinibilder. American Apparel introducerar en öppet pornografisk stämning i sin reklam, men endast i bilder med kvinnor, eller tjejer rättare sagt, ty de är tämligen unga. I flera av sina bilder har mannen ett tydligt övertag över kvinnan, exempelvis genom att han står bredbent och håller i hennes särade ben. När kvinnan porträtteras ensam sker det på ett sätt som alluderar till passivitet och undergivenhet. Att kvinnan görs till ett objekt medan mannen är det dominanta subjektet. Att kvinnans kropp är en handelsvara. Att en kvinnas kropp inte riktigt är hennes egen. Detta bör inte normaliseras.

Forskare har påvisat att sexistiska skämt leder till en ökad tolerans mot kvinnofientliga åsikter. Detta betyder helt enkelt att ju mindre vi ifrågasätter desto snabbare slutar skämten att vara skämt och dess subtila budskap glider in i våra ryggrader som någon slags sanning. Ökningen av antalet våldtäkter tyder på att vi redan idag har en kvinnosyn i negativ förändring. I ett jämställt samhälle förekommer inte sexism och män och kvinnor behandlas som människor och inte utifrån sitt kön. Både män och kvinnor växer upp medvetna om sina lika möjligheter och med styrkan och integriteten att styra sina egna liv. Det är ett sådant samhälle vi vill verka för med vår feministiska demonstration.

Vi anser att det är dags för företagen att implementera sina etikpolicys. Om de säger sig vara för jämställdhet ber vi de att porträttera män och kvinnor på ett sätt som inte uppmuntrar till objektifiering eller sexualisering av kvinnan. Samtidigt är det både den politiska arenan, det civila samhället och näringslivets ansvar att agera. Idag gör vi det genom vår demonstration i Stockholm, Göteborg och Uppsala. Vi uppmanar folk att delta och hjälpa oss att driva den feministiska kampen vidare.

 

Isabel W. Sörensen, psykologistudent

Sara Thiringer, Ordförande för Rädda Barnens Ungdomsförbund

@kvinnohat, det feministiska instagram- och twitterkontot

 

Stockholm 2013-05-25

Annonser

Blondinbella har SIZE ME (eller storlek 42)

Isabella Löwengrip; entreprenör, bloggare, chef och ung kvinna, säger att hon vill utmana skönhetsidealen som finns i dagens samhälle. Ouppnåeliga krav som har resulterat i att var femte sjuåring oroar sig över att de är för tjocka. Tusentals flickor vaknar varje morgon, ställer sig framför spegeln och säger Jag hatar dig ditt feta äckel till sig själv varje dag.

5 % av alla kvinnor i Sverige lider av anorexia nervosa. Det är ca 250 000 människor. Som spyr. Som svälter sig. Och detta är den allvarligaste ätstörningen som obehandlad leder till döden. Anledningen till att de dör är att magsäcken krymper ju mindre portionerna blir. Till slut är magsäcken så liten att det rent fysiskt inte går att äta, personen spyr upp det lilla den lyckats få ner. När detta har skett inträder det sista stadiet av den slutgiltiga svälten. Död.

Själv har jag aldrig lidit av några allvarliga ätstörningar. I efterhand antar jag att jag var som alla andra och hade en ätstörning light eller vad det ska kallas. Jag åt. Jag spydde aldrig. Att jag däremot tyckte att jag var tjock och ful och fel var för mig är en självklarhet. Trots att jag vägde 48 kilo och var 178 cm lång.

Det är lustigt hur alla andra kan se det som vi själva står helt blinda inför. Jag kommer ihåg hur skolsyster rynkade oroat på pannan när jag berättade att jag skulle bli vegetarian, hur hon sa men du är ju så smal. Mamma tjatade alltid om att jag skulle äta. Hon brukade skicka med mig kexchoklad att äta på bussen till skolan. Fina mamma.

Idag är normen om hur vi ska se ut så hårt inbankad i allas skalle att det kommer att vara en enorm utmaning att ens få människor att ifrågasätta sina egna mentala självklarheter. Vadå? Skulle det gå att vara lycklig trots att jag är tjock? Den frågan behöver vi först kunna närma oss. Sedan svara ja. Sedan inte ens ställa den.

Att ta tillbaka makten över ditt psyke är det allra viktigaste och svåraste och största. Som kvinna (och som människa för den delen) har du femtontusen krav och regler och osynliga laserstrålar som du måste anpassa, vrida, bända, minska, förstöra dig inför. Fruktan och önskan. Att sluta värdera varandra är svårt och något som kanske inte kan raderas helt, men vi kan åtminstone försöka hålla oss till våra egenskaper. (Berömmer vi varandras prestationer hamnar vi lätt i nästa fälla = jag är bara värd något när jag presterar)

Jag har tidigare skrivit om hur jag blev frisk från #hetsen. Detta virus som fräter sönder våra själar. Den dagen jag visste att jag hade lärt mig älska mig själv var faktiskt av en ren slump:

Finaste var häromveckan när jag satt på tåget och hade en Cosmopolitan framför mig som den förra tågresenären hade glömt. Den låg där, lockande och frestande. Skrikande rosa färger, rubriker som tycks säga hej isabel jag vet att du vill vara allt det jag är, kom så kom så kom till mamma. Angelina Jolie på omslaget, snyggare än någonsin.

Tajt vit klänning som smeker om hennes späkta kropp utan minsta fettbaserad kurva. Mekaniska lemmar i förföriska poser. Öppen mun, fylliga läppar. Smalnade svarta ögon med skönhetens medvetna grumlighet. Ben så smala att det faktiskt gjorde lite ont. Höga klackar som aldrig gått långa vägar hem i natten och plågat sin ägare med blödande skavsår.

Alldeles ny och skimrande och vacker och du vet att du vill ha mig. Jag visste att jag kunde öppna tidningen och sugas in och ramla ner och låta mig besittas av hetsen. Men något var annorlunda nu. Jag kände ingen som helst dragning. Istället för rubrikerna såg jag chefredaktörens anteckningar i mitt huvud, istället för omslaget såg jag en tom mall med krav som aldrig går att uppfylla.

I sammelsuriet av alla vinglas, goodiebags, unga tjejers stora ögon, fotografer, och glittrande klänningar skymtar omslaget förbi. Tidningen Egoboost. Löwengrips bara hud. Svartvitt. Oretuscherat? Anledningen till att vi alla är här. Löwengrip angriper problemet genom att förkroppsliga det. Hon poserar naken för att hon inte kunde få på sig några av de kläder som modehusen skickade till redaktionen. Hon ville visa att det här är SIZE ME och att jag får vara den jag är utan att tycka illa om mig själv och att jag är vacker. Typ. Hon säger helt öppet att hon har strl 42 och om hon ska hinna göra allt hon vill har hon knappast tid att hålla på och noja över sin kropp konstant.

Det Isabella Löwengrip gör här är att gå almost all out. Hon använder sig av en idé som i statsvetenskapen kallas social representation = att ett fenomen måste fysiskt existera för att kunna sägas representeras  idémässigt. Att kvinnor måste finnas i politiken för att kvinnors intressen till fullo ska tillgodoses. Detta strider mot tanken om åsiktsrepresentation där vem som helst kan representera någon annans värden, tankar och åsikter. Åsiktsrepresentation är grunden till den i vår historia så manligt dominerade politiken – kvinnor behövdes inte för män kunde representera dem så bra så. Nu vet vi lite bättre och social representation är något som eftersträvas i de flesta länder. Så hur applicerar Löwengrip denna taktik?

Jo, genom att sätta sin egen nakna kropp på omslaget till en tidning bryter hon mot normen därför att de andra nakna kropparna är mycket smalare än hennes. På så vis har hon påbörjat en representation av alla de kvinnor som idag inte kan känna igen sig i medias bildbank av anorexiaoffer. Ganska smart faktiskt. Dock finns det en del kritik att förvänta sig då Löwengrip begår misstaget att följa normen genom att just klä av sig naken. Genom att inte fullt ut säga jag behöver inte försvara mig för att jag har storlek 42 därför att det spelar ingen roll och min kropp är min och ingen annans. Egentligen säger hon att hon gör det, men att hon känner sig tvungen att visa sin kropp för hela världen tyder på motsatsen.

Nu är det tyvärr så att det realistiskt sett kommer ta ett tag att ändra på den objektifiering som sker av kvinnors kroppar varje dag, så kanske är det positivt att åtminstone bredda skönhetsidealet under tiden? Jag vet inte vad som åstadkommer minst ångest, svält och död. För vi måste komma ihåg att allting har ett pris. Och om Isabella Löwengrips insats leder till att färre tjejer tvingar in sig själv på skoltoaletten för att kräkas upp lunchen då ger jag henne en eloge.

När vi däremot är redo för att på allvar diskutera vem som äger kvinnors kroppar och det konstanta värderandet av varandras utseende och prestation så hoppas jag att Löwengrip fortsätter utvecklingen även där, om hon är den feminist hon påstår sig vara.

För om hon menar allvar och på riktigt vill utmana den globala skinnythinspomodelmaniahysteriaidustrin tycker jag att detta är början till ett bra initiativ som resten av media borde anamma. Problemet är stort och globalt och det är ungefär som med facket. Om en person går med i facket så kan din chef fortsätta köra över dig, men om ALLA går med i facket, då blir det tämligen lite svårare.

All heder till VeckoRevyn som redan har vidtagit åtgärder. De kommer numera att retuschera modeller så att de inte längre ser anorektiska ut. Vogue har sagt att de inte kommer använda sig av anorektiska modeller överhuvudtaget. Israel var först i världen med att förbjuda alltför smala modeller (2012). Nu följer många andra länder efter: Frankrike, Spanien, Iran.

Det verkar faktiskt hända något. Och att jag 2012 blir inbjuden att gå på ett mingel (officiella bilder hittar du här och här) där den kvinnliga kroppen hyllas hur den än ser ut är ett gott tecken. Avslutar med samma citat som jag gjorde förra gången jag skrev om det här:

Till dig som tror att du är tjock och ful och fet och fel. Det är du inte. Jag vill bara krama dig i tusen år tills du fattar det.

Isabel W. Sörensen