Rosor är röda violer är blå barn blir mobbade sådetså

Jag citerar Lars Ahrrenius, anställd av regeringen som juridisk försvarare av barns rätt till den lagstadgade så kallade okränkbarheten i skolan ”Efter att ha jobbat i fem år nu som Barn och elevombud har jag märkt en tolerans kring kränkningar mot barn som aldrig skulle accepteras i vuxenvärlden. Bara för att de är barn. Detta är sorgligt. Skulle jag kalla min kollega för hora skulle det bli konsekvenser. Det gör det inte i skolan.

Detta sa BEO under ett av många seminarium om mobbning på Almedalen i år. Då jag brinner för frågan var jag naturligtvis på varenda en. Mobbning är ett känsligt ämne. Det märks. Folk blir berörda. Det är lite jobbigt att prata om. Helst drar blickarna iväg mot musiken från minglet i salen bredvid. Men ibland möter en eldsjälar. Ahrrenius hade den goda smaken att bjuda in en tonåring(!). I ett Almedalen som fullständigt domineras av vuxna som pratar om saker som berör vuxna och än värre, vuxna som pratar om saker som berör barn var det mycket välkommet att höra vad en person tycker som faktiskt lever i verkligheten på agendan. Som kan berätta hur det är, på riktigt.

Denna fantastiska tjej, Jonna Pipping, 15 år, berättar om hur hon tillsammans med sin mamma Lisbeth Pipping som föreläser i ämnet, i hela sitt liv kämpat mot mobbning. Hon berättar hur hon till slut sa nej. Hon berättar om hur hon inför hela skolan försvarar sin kompis och får betala med ytterliggare mobbning som straff. Jonna gjorde så att de där ögonen slutade att vandra iväg och istället fokuserade på henne. Det hon sa. Och så började de le, nicka och skriva ner saker i sina diverse pads och phones. Slutsats: Det är vi unga som lever i och med mobbningen som vet hur det känns. Det är vi som vet vilken hjälp vi behöver. Det är vi som behöver få vara med i diskussionen. Går du inte i skolan längre har du ingen aning om vilka nya tortyrmetoder som utvecklats, utvecklas. Varje dag.

Skolverket har utrett frågan och kommit fram till att det bästa receptet mot mobbning är en bra och fungerande likabehandlingsplan som alla elever på skolan är med och tar fram, det finns inga färdiga koncept. Varje skola, klass och elev är unik. Kulturen måste därför formas tillsammans. Av och för eleverna. Jag skickar all min kärlek och respekt till elevrådet på Stenbocksskolan som tog saken i egna händer när rektorn säger åt den utsatte eleven att sudda bort hora-klottret. Det finns mycket positiv kraft därute, många unga som brinner för frågan. Låt oss vara med!

Att kränka en annan människa är klart och tydligt förbjudet i skollagen och brottsbalken. Det råder absolut förbud i skolan. Därför blir jag så otroligt ledsen när jag utbildar elevrådare om likabehandling och inser att du idag lär dig bli kränkt i skolan. För att du är liten. För att du bara är ett barn. Och barn kan man göra som man vill med. Eller? Eleverna jag möter berättar om sina upplevelser i ett försvarsperspektiv gentemot sin förövare:

Men de slog ju mig inte i alla fall. Det var ju inte så länge det höll på. Men alltså det var inte så farligt, jag skär mig inte eller nåt sånt. Alltså de tafsade bara, min kompis blev våldtagen.

Deras reaktion när jag frågar vad som har hänt är alltså inte jag blev kränkt, det var fel utan jag blev ju bara lite kränkt, inte så mycket. När det här är verkligheten i skolan som är Sveriges största arbetsplats och där alla våra yngsta befinner sig. När det här är sanningen. När det här är vad som händer på riktigt varje dag. Då blir jag arg. Då känner jag återigen, som så många gånger förr, att nu är det nog. Barn ska inte kränkas. Barn ska inte lära sig bli kränkta. För det är ju som Lars så klokt säger. Hade han kallat sin kollega för hora hade det sannerligen blivit konsekvenser. Men han är ju vuxen.

Isabel W. Sörensen
Förbundsstyrelseledamot i Sveriges elevråd – SVEA samt
Skolpolitisk talesperson för psykosocial arbetsmiljö

Annonser