Stäng Lundsberg nu.

Lundsberg Logo

Lundsbergs elevhem öppnar redan på söndag eftersom Skolinspektionen inte ”får röra dem” och själva skolan får öppna igen efter beslut från Förvaltningsrätten som beaktat Skolinspektionens 1700 sidor långa rapport om tortyrliknande (enligt FN:s definition om dränkningsmetoder) misshandel och våldtäkter.

Tusen tankar snurrar i mitt huvud men den mest framträdande är att när vuxenvärlden, vi, samhället, sviker de barn som vågat berätta om hur de har haft det, vilka svårigheter de tvingats leva med, när det barnet ser in i ögonen hos den som ska lyssna och hjälpa och förstår att det kommer inte hända någonting, att jag är inte värd nånting, de får behandla mig så, det är okej.

Att när det händer så bryts barnet ner ännu mer. Och den misshandeln står vi för. Om vi nu försvarar Lundsberg eller förnekar dess existensberättigande. Vilken sida vi ställer oss på kan avgöra mycket hos de här barnen, deras tro till samhället, deras självkänsla, deras skuld- och skamkänsla inför det som hänt och framför allt deras framtidstro. Deras hopp att saker kan bli bra igen.

Länsstyrelsen har för närvarande en utredning på gång om Lundsbergs stiftelse. Jag hoppas att Skolinspektionen överklagar och att Länsstyrelsen gör vad den kan för att agera mot detta vansinne.

Vad är det som händer egentligen?

Och längst inne i mitt huvud hör jag orden inatt jag drömde något som och ser den där gamla animationen med artiklarna från barnkonventionen som fladdrade över hastigt målade teckningar som visades i barnprogrammen på ettan när jag var liten.

– Barnets bästa ska komma i främsta rummet vid alla beslut som rör barn.

– Staten ska vidta alla lämpliga åtgärder för att genomföra konventionen.

– Varje barn har rätt att skyddas mot fysiskt eller psykiskt våld, övergrepp, vanvård eller utnyttjande av föräldrar eller annan som har hand om barnet.

– Inget barn får utsättas för tortyr, annan grym behandling eller bestraffning eller dödsstraff.

Undervisningen ska syfta till att utveckla barnets fulla möjligheter och respekt för mänskliga rättigheter.

Samhället: Ta ditt ansvar som vuxen. Rage, rage against the opening of Lundsberg.

Uppdatering! Allas vår Rossana Dinamarca (Vänsterpartiets skolpolitiska talesperson) kritiserar Förvaltningsrätten tolkning att Skolinspektionens tillsynsansvar inte omfattar internaten. Enkelt förklarat betyder det att Förvaltningsrätten som nu tagit ett beslut om Skolinspektionens tillfälliga stängning av skolan (i väntan på ett domslut från Förvaltningsrätten) ska få fortsätta gälla (ett flertal föräldrar överklagade nämligen Skolinspektionens stängning) menar då att Skolinspektionen bara har rätt att granska och vidta åtgärder vid missförhållanden i undervisningen och inte det som sker efter skoltid trots att eleverna bor på skolan.

Hon säger att ”Lundsberg är ett riksinternat och bedriver skolverksamhet och internatverksamhet. Föräldrarna sätter sina barn på den skolan för att också skolan ska ta ansvar för dem under deras bortavaro. Och då menar jag att det inte går att särskilja de delarna”.

Skolinspektionens generaldirektör Ann-Mari Beglér försvarar stängningen av Lundsberg med att ”Skolinspektionens tillsyn har till syfte att kontrollera om den verksamhet som granskas följer skollagen. I skollagen är det tydligt att huvudmannen har ett ansvar att förebygga och förhindra kränkningar som sker i samband med skolverksamheten. I och med att huvudmannen har ett sådant ansvar ingår detta i Skolinspektionens tillsyn. Vi har flera sådana exempel, med nya sociala medier, när kränkningar inte skett mellan klockan åtta och tre, utan faktiskt utanför skolan – men mellan elever. Där har huvudmannen ett ansvar. Annars skulle det vara mycket konstigt”.

Jag säger så här:

1. Kära Förvaltningsrätten: Mobbningen pågår dygnet runt, varenda sekund. Bara för att du får stryk mitt i natten när du ligger och sover på internatet betyder inte det att blickarna, de vassa orden, viskningarna och tystnaden inte känns under resten av dagen.

2. Kära Förvaltningsrätten: Ett internat ingår i skolan. Det tycker nog varenda människa. Om det råder någon tvetydighet i lagen nu så hoppas vi att den snarast tydliggörs. För faktum återstår – barnen bor på skolan. Barnen är totalt utsatta. De har ingen trygghet. De har ingen frihet från sina förövare. De väcks mitt i natten (läs en elevs berättelse här) för att bli misshandlade, vilket klassas som tortyr enligt FN.

3. Kära politiker. Lyssna till de barn som vågat gå ut och berätta. Agera. Stäng Lundsberg.

Isabel W. Sörensen

Annonser

Blondinbella har SIZE ME (eller storlek 42)

Isabella Löwengrip; entreprenör, bloggare, chef och ung kvinna, säger att hon vill utmana skönhetsidealen som finns i dagens samhälle. Ouppnåeliga krav som har resulterat i att var femte sjuåring oroar sig över att de är för tjocka. Tusentals flickor vaknar varje morgon, ställer sig framför spegeln och säger Jag hatar dig ditt feta äckel till sig själv varje dag.

5 % av alla kvinnor i Sverige lider av anorexia nervosa. Det är ca 250 000 människor. Som spyr. Som svälter sig. Och detta är den allvarligaste ätstörningen som obehandlad leder till döden. Anledningen till att de dör är att magsäcken krymper ju mindre portionerna blir. Till slut är magsäcken så liten att det rent fysiskt inte går att äta, personen spyr upp det lilla den lyckats få ner. När detta har skett inträder det sista stadiet av den slutgiltiga svälten. Död.

Själv har jag aldrig lidit av några allvarliga ätstörningar. I efterhand antar jag att jag var som alla andra och hade en ätstörning light eller vad det ska kallas. Jag åt. Jag spydde aldrig. Att jag däremot tyckte att jag var tjock och ful och fel var för mig är en självklarhet. Trots att jag vägde 48 kilo och var 178 cm lång.

Det är lustigt hur alla andra kan se det som vi själva står helt blinda inför. Jag kommer ihåg hur skolsyster rynkade oroat på pannan när jag berättade att jag skulle bli vegetarian, hur hon sa men du är ju så smal. Mamma tjatade alltid om att jag skulle äta. Hon brukade skicka med mig kexchoklad att äta på bussen till skolan. Fina mamma.

Idag är normen om hur vi ska se ut så hårt inbankad i allas skalle att det kommer att vara en enorm utmaning att ens få människor att ifrågasätta sina egna mentala självklarheter. Vadå? Skulle det gå att vara lycklig trots att jag är tjock? Den frågan behöver vi först kunna närma oss. Sedan svara ja. Sedan inte ens ställa den.

Att ta tillbaka makten över ditt psyke är det allra viktigaste och svåraste och största. Som kvinna (och som människa för den delen) har du femtontusen krav och regler och osynliga laserstrålar som du måste anpassa, vrida, bända, minska, förstöra dig inför. Fruktan och önskan. Att sluta värdera varandra är svårt och något som kanske inte kan raderas helt, men vi kan åtminstone försöka hålla oss till våra egenskaper. (Berömmer vi varandras prestationer hamnar vi lätt i nästa fälla = jag är bara värd något när jag presterar)

Jag har tidigare skrivit om hur jag blev frisk från #hetsen. Detta virus som fräter sönder våra själar. Den dagen jag visste att jag hade lärt mig älska mig själv var faktiskt av en ren slump:

Finaste var häromveckan när jag satt på tåget och hade en Cosmopolitan framför mig som den förra tågresenären hade glömt. Den låg där, lockande och frestande. Skrikande rosa färger, rubriker som tycks säga hej isabel jag vet att du vill vara allt det jag är, kom så kom så kom till mamma. Angelina Jolie på omslaget, snyggare än någonsin.

Tajt vit klänning som smeker om hennes späkta kropp utan minsta fettbaserad kurva. Mekaniska lemmar i förföriska poser. Öppen mun, fylliga läppar. Smalnade svarta ögon med skönhetens medvetna grumlighet. Ben så smala att det faktiskt gjorde lite ont. Höga klackar som aldrig gått långa vägar hem i natten och plågat sin ägare med blödande skavsår.

Alldeles ny och skimrande och vacker och du vet att du vill ha mig. Jag visste att jag kunde öppna tidningen och sugas in och ramla ner och låta mig besittas av hetsen. Men något var annorlunda nu. Jag kände ingen som helst dragning. Istället för rubrikerna såg jag chefredaktörens anteckningar i mitt huvud, istället för omslaget såg jag en tom mall med krav som aldrig går att uppfylla.

I sammelsuriet av alla vinglas, goodiebags, unga tjejers stora ögon, fotografer, och glittrande klänningar skymtar omslaget förbi. Tidningen Egoboost. Löwengrips bara hud. Svartvitt. Oretuscherat? Anledningen till att vi alla är här. Löwengrip angriper problemet genom att förkroppsliga det. Hon poserar naken för att hon inte kunde få på sig några av de kläder som modehusen skickade till redaktionen. Hon ville visa att det här är SIZE ME och att jag får vara den jag är utan att tycka illa om mig själv och att jag är vacker. Typ. Hon säger helt öppet att hon har strl 42 och om hon ska hinna göra allt hon vill har hon knappast tid att hålla på och noja över sin kropp konstant.

Det Isabella Löwengrip gör här är att gå almost all out. Hon använder sig av en idé som i statsvetenskapen kallas social representation = att ett fenomen måste fysiskt existera för att kunna sägas representeras  idémässigt. Att kvinnor måste finnas i politiken för att kvinnors intressen till fullo ska tillgodoses. Detta strider mot tanken om åsiktsrepresentation där vem som helst kan representera någon annans värden, tankar och åsikter. Åsiktsrepresentation är grunden till den i vår historia så manligt dominerade politiken – kvinnor behövdes inte för män kunde representera dem så bra så. Nu vet vi lite bättre och social representation är något som eftersträvas i de flesta länder. Så hur applicerar Löwengrip denna taktik?

Jo, genom att sätta sin egen nakna kropp på omslaget till en tidning bryter hon mot normen därför att de andra nakna kropparna är mycket smalare än hennes. På så vis har hon påbörjat en representation av alla de kvinnor som idag inte kan känna igen sig i medias bildbank av anorexiaoffer. Ganska smart faktiskt. Dock finns det en del kritik att förvänta sig då Löwengrip begår misstaget att följa normen genom att just klä av sig naken. Genom att inte fullt ut säga jag behöver inte försvara mig för att jag har storlek 42 därför att det spelar ingen roll och min kropp är min och ingen annans. Egentligen säger hon att hon gör det, men att hon känner sig tvungen att visa sin kropp för hela världen tyder på motsatsen.

Nu är det tyvärr så att det realistiskt sett kommer ta ett tag att ändra på den objektifiering som sker av kvinnors kroppar varje dag, så kanske är det positivt att åtminstone bredda skönhetsidealet under tiden? Jag vet inte vad som åstadkommer minst ångest, svält och död. För vi måste komma ihåg att allting har ett pris. Och om Isabella Löwengrips insats leder till att färre tjejer tvingar in sig själv på skoltoaletten för att kräkas upp lunchen då ger jag henne en eloge.

När vi däremot är redo för att på allvar diskutera vem som äger kvinnors kroppar och det konstanta värderandet av varandras utseende och prestation så hoppas jag att Löwengrip fortsätter utvecklingen även där, om hon är den feminist hon påstår sig vara.

För om hon menar allvar och på riktigt vill utmana den globala skinnythinspomodelmaniahysteriaidustrin tycker jag att detta är början till ett bra initiativ som resten av media borde anamma. Problemet är stort och globalt och det är ungefär som med facket. Om en person går med i facket så kan din chef fortsätta köra över dig, men om ALLA går med i facket, då blir det tämligen lite svårare.

All heder till VeckoRevyn som redan har vidtagit åtgärder. De kommer numera att retuschera modeller så att de inte längre ser anorektiska ut. Vogue har sagt att de inte kommer använda sig av anorektiska modeller överhuvudtaget. Israel var först i världen med att förbjuda alltför smala modeller (2012). Nu följer många andra länder efter: Frankrike, Spanien, Iran.

Det verkar faktiskt hända något. Och att jag 2012 blir inbjuden att gå på ett mingel (officiella bilder hittar du här och här) där den kvinnliga kroppen hyllas hur den än ser ut är ett gott tecken. Avslutar med samma citat som jag gjorde förra gången jag skrev om det här:

Till dig som tror att du är tjock och ful och fet och fel. Det är du inte. Jag vill bara krama dig i tusen år tills du fattar det.

Isabel W. Sörensen