HOW TO BREAK FREE

Feminism and metacognition

whenyouareafeminist.tumblr.com

Isabel

Annonser

Blondinbella har SIZE ME (eller storlek 42)

Isabella Löwengrip; entreprenör, bloggare, chef och ung kvinna, säger att hon vill utmana skönhetsidealen som finns i dagens samhälle. Ouppnåeliga krav som har resulterat i att var femte sjuåring oroar sig över att de är för tjocka. Tusentals flickor vaknar varje morgon, ställer sig framför spegeln och säger Jag hatar dig ditt feta äckel till sig själv varje dag.

5 % av alla kvinnor i Sverige lider av anorexia nervosa. Det är ca 250 000 människor. Som spyr. Som svälter sig. Och detta är den allvarligaste ätstörningen som obehandlad leder till döden. Anledningen till att de dör är att magsäcken krymper ju mindre portionerna blir. Till slut är magsäcken så liten att det rent fysiskt inte går att äta, personen spyr upp det lilla den lyckats få ner. När detta har skett inträder det sista stadiet av den slutgiltiga svälten. Död.

Själv har jag aldrig lidit av några allvarliga ätstörningar. I efterhand antar jag att jag var som alla andra och hade en ätstörning light eller vad det ska kallas. Jag åt. Jag spydde aldrig. Att jag däremot tyckte att jag var tjock och ful och fel var för mig är en självklarhet. Trots att jag vägde 48 kilo och var 178 cm lång.

Det är lustigt hur alla andra kan se det som vi själva står helt blinda inför. Jag kommer ihåg hur skolsyster rynkade oroat på pannan när jag berättade att jag skulle bli vegetarian, hur hon sa men du är ju så smal. Mamma tjatade alltid om att jag skulle äta. Hon brukade skicka med mig kexchoklad att äta på bussen till skolan. Fina mamma.

Idag är normen om hur vi ska se ut så hårt inbankad i allas skalle att det kommer att vara en enorm utmaning att ens få människor att ifrågasätta sina egna mentala självklarheter. Vadå? Skulle det gå att vara lycklig trots att jag är tjock? Den frågan behöver vi först kunna närma oss. Sedan svara ja. Sedan inte ens ställa den.

Att ta tillbaka makten över ditt psyke är det allra viktigaste och svåraste och största. Som kvinna (och som människa för den delen) har du femtontusen krav och regler och osynliga laserstrålar som du måste anpassa, vrida, bända, minska, förstöra dig inför. Fruktan och önskan. Att sluta värdera varandra är svårt och något som kanske inte kan raderas helt, men vi kan åtminstone försöka hålla oss till våra egenskaper. (Berömmer vi varandras prestationer hamnar vi lätt i nästa fälla = jag är bara värd något när jag presterar)

Jag har tidigare skrivit om hur jag blev frisk från #hetsen. Detta virus som fräter sönder våra själar. Den dagen jag visste att jag hade lärt mig älska mig själv var faktiskt av en ren slump:

Finaste var häromveckan när jag satt på tåget och hade en Cosmopolitan framför mig som den förra tågresenären hade glömt. Den låg där, lockande och frestande. Skrikande rosa färger, rubriker som tycks säga hej isabel jag vet att du vill vara allt det jag är, kom så kom så kom till mamma. Angelina Jolie på omslaget, snyggare än någonsin.

Tajt vit klänning som smeker om hennes späkta kropp utan minsta fettbaserad kurva. Mekaniska lemmar i förföriska poser. Öppen mun, fylliga läppar. Smalnade svarta ögon med skönhetens medvetna grumlighet. Ben så smala att det faktiskt gjorde lite ont. Höga klackar som aldrig gått långa vägar hem i natten och plågat sin ägare med blödande skavsår.

Alldeles ny och skimrande och vacker och du vet att du vill ha mig. Jag visste att jag kunde öppna tidningen och sugas in och ramla ner och låta mig besittas av hetsen. Men något var annorlunda nu. Jag kände ingen som helst dragning. Istället för rubrikerna såg jag chefredaktörens anteckningar i mitt huvud, istället för omslaget såg jag en tom mall med krav som aldrig går att uppfylla.

I sammelsuriet av alla vinglas, goodiebags, unga tjejers stora ögon, fotografer, och glittrande klänningar skymtar omslaget förbi. Tidningen Egoboost. Löwengrips bara hud. Svartvitt. Oretuscherat? Anledningen till att vi alla är här. Löwengrip angriper problemet genom att förkroppsliga det. Hon poserar naken för att hon inte kunde få på sig några av de kläder som modehusen skickade till redaktionen. Hon ville visa att det här är SIZE ME och att jag får vara den jag är utan att tycka illa om mig själv och att jag är vacker. Typ. Hon säger helt öppet att hon har strl 42 och om hon ska hinna göra allt hon vill har hon knappast tid att hålla på och noja över sin kropp konstant.

Det Isabella Löwengrip gör här är att gå almost all out. Hon använder sig av en idé som i statsvetenskapen kallas social representation = att ett fenomen måste fysiskt existera för att kunna sägas representeras  idémässigt. Att kvinnor måste finnas i politiken för att kvinnors intressen till fullo ska tillgodoses. Detta strider mot tanken om åsiktsrepresentation där vem som helst kan representera någon annans värden, tankar och åsikter. Åsiktsrepresentation är grunden till den i vår historia så manligt dominerade politiken – kvinnor behövdes inte för män kunde representera dem så bra så. Nu vet vi lite bättre och social representation är något som eftersträvas i de flesta länder. Så hur applicerar Löwengrip denna taktik?

Jo, genom att sätta sin egen nakna kropp på omslaget till en tidning bryter hon mot normen därför att de andra nakna kropparna är mycket smalare än hennes. På så vis har hon påbörjat en representation av alla de kvinnor som idag inte kan känna igen sig i medias bildbank av anorexiaoffer. Ganska smart faktiskt. Dock finns det en del kritik att förvänta sig då Löwengrip begår misstaget att följa normen genom att just klä av sig naken. Genom att inte fullt ut säga jag behöver inte försvara mig för att jag har storlek 42 därför att det spelar ingen roll och min kropp är min och ingen annans. Egentligen säger hon att hon gör det, men att hon känner sig tvungen att visa sin kropp för hela världen tyder på motsatsen.

Nu är det tyvärr så att det realistiskt sett kommer ta ett tag att ändra på den objektifiering som sker av kvinnors kroppar varje dag, så kanske är det positivt att åtminstone bredda skönhetsidealet under tiden? Jag vet inte vad som åstadkommer minst ångest, svält och död. För vi måste komma ihåg att allting har ett pris. Och om Isabella Löwengrips insats leder till att färre tjejer tvingar in sig själv på skoltoaletten för att kräkas upp lunchen då ger jag henne en eloge.

När vi däremot är redo för att på allvar diskutera vem som äger kvinnors kroppar och det konstanta värderandet av varandras utseende och prestation så hoppas jag att Löwengrip fortsätter utvecklingen även där, om hon är den feminist hon påstår sig vara.

För om hon menar allvar och på riktigt vill utmana den globala skinnythinspomodelmaniahysteriaidustrin tycker jag att detta är början till ett bra initiativ som resten av media borde anamma. Problemet är stort och globalt och det är ungefär som med facket. Om en person går med i facket så kan din chef fortsätta köra över dig, men om ALLA går med i facket, då blir det tämligen lite svårare.

All heder till VeckoRevyn som redan har vidtagit åtgärder. De kommer numera att retuschera modeller så att de inte längre ser anorektiska ut. Vogue har sagt att de inte kommer använda sig av anorektiska modeller överhuvudtaget. Israel var först i världen med att förbjuda alltför smala modeller (2012). Nu följer många andra länder efter: Frankrike, Spanien, Iran.

Det verkar faktiskt hända något. Och att jag 2012 blir inbjuden att gå på ett mingel (officiella bilder hittar du här och här) där den kvinnliga kroppen hyllas hur den än ser ut är ett gott tecken. Avslutar med samma citat som jag gjorde förra gången jag skrev om det här:

Till dig som tror att du är tjock och ful och fet och fel. Det är du inte. Jag vill bara krama dig i tusen år tills du fattar det.

Isabel W. Sörensen

Vi är mer mångkulturella än vi tror

Kognition (noun) (substantiv)

Tentan i kognition närmar sig. Jag läser om språk, intelligens, beteende, minne, gener. Svåra ord på engelska. Satt på en föreläsning och lärde mig fördelarna för bilinguals. Två- eller flerspråkiga personer har bland annat en minskad risk att drabbas av demensjukdomar, vi lär oss snabbare, får en djupare förståelse för orden i sig, samt naturligtvis ett högre metalingvistiskt medvetande. Den selektiva perceptionsförmågan övas också upp vilket gör att exempelvis matematik blir enklare. Läs: allting hänger ihop. Det är så vackert!

Hjärnan i sig organiseras faktiskt på ett annat sätt bland bilinguals jämfört med monolinguals (Amunts). Tittade på boken. Psychology by Passer & Smith. Log då jag insåg att jag är ju tvåspråkig. Trespråkig till och med (franska). Engelska är faktiskt ett språk, inte bara en extra dialekt som de pratar lite oftare på TV. Kurslitteraturen lärde mig senare att detta är ett vanligt förekommande fenomen då självuppfattningen varierar mellan olika kulturer.

I Sverige är vi svenskar som pratar svenska. Vi kan engelska, spanska, tyska och franska, men det är bara något vi har lärt oss i skolan. Och sedan finns det ju de som pratar andra språk hemma, såna där så kallade ”invandrare”. Det är lustigt. Vi har så begränsade synsätt. Jag tror att vi tjänar mycket på att bredda våra perspektiv. Öppna ögonen. Våga se verkligheten som den faktiskt är och inte vår förutfattade mening om den. I många delar av världen är det helt naturligt att identiteten består av flera olika språk. Att kulturen inte är en utan många. Att kulturen inte är konstant, utan ständigt föränderlig, utvecklandes.

Oj. Vad många ord det blev. Hade bara tänkt att skriva vad jag studerar just nu. Det betyder att psykologin intresserar mig. Det känns bra. Det är mycket som händer nu men oavsett kommer mitt liv att fortsätta vara spännande. Nöjd tjej 89. Puss

Lingvistikens drottning

PianoMina drömmars husHimmelenImage

Isabel W. Sörensen

Psychology is the scientific or objective study of the psyche

David Magnussonsalen ligger i sal U31 på Stockholms Universitet. För att hitta dit behöver en gå iväg en bit från de andra byggnaderna på Campus. Ner över vägen. Upp in i trädens rike. Där vid skogsbrynet finns några gamla storslagna stenhus. Sådana där med stora trädörrar som öppnas något motvilligt. Gigantiska träd vilar tillsammans med snön. Det är en måndag. Jag ska börja studera psykologi. Det känns häftigt. Som alla andra har även jag funderat över detta – att vara människa.

Glasrutorna är stora och indelade i många små. Lamporna hänger från taket i Jugendstil. Gulnat glas. Tjock mörk metall. Grovt trä blandat med nybyggd föreläsningskateder i storformat. Salen andas Gammal Bildning och hela jag njuter. Jag är en sådan där själ som älskar att romantisera och föreställa mig och tänka och bygga upp inre världar för att sedan uppleva verkligheten.

Det är upprop. De säger våra namn och vi ställer oss upp. Bokas av från en lista. Väntar på att de ska plocka fram Sorteringshatten men det gör de naturligtvis inte. 11-åringen inom mig sätter sig lite besviket ner. Tittar omkring på mina klasskamrater. De flesta är i 20-30-årsåldern. Majoriteten tjejer. En kille har en stickad tröja på sig som påminner om Lotta på Bråkmakargatan. Han har ljust lockigt hår. Antecknar flitigt.

Jag tittar ut genom fönstret. Träden och skogen och himlen och skymten av de andra universitetsbyggnaderna. Tjejen bredvid mig erbjuder mig ett tuggummi. Jag tackar och tar emot. Läraren informerar om de olika kurserna: Utvecklingspsykologi, Biologisk psykologi, Kognition, Socialpsykologi. De varnar om att det är svåra ämnen och mycket kurslitteratur. På engelska. Jag ler och Hermione inom mig rycker till. Tycker om utmaningar. Älskar ny kunskap. Fördjupning.

Vi ska registrera oss på UD-timmar. Alla nybörjarstudenter måste ha minst 4 timmar första halvåret. Det innebär att vi måste deltaga i psykologiska experiment. Inget konstigt. Annonserna lockar med biobiljetter och enkla uppgifter: Testa din kognitiva förmåga genom att titta på film! Vi står och bokar in oss. Jag lär känna några av tjejerna. Vi går och kollar på kurslitteraturen. Böckerna är dyra. Den första är Infants, children and adolescents av Laura E. Berk. Den kostar 600 kronor. Vi köper anteckningsblock och pennor. Går och äter wrap på Prego. Skrattar åt någon berättelse. De dricker kaffe, jag småpillar med mobilen, har fått ännu ett SVEAmejl. Retweet.

Nu mer än någonsin gör jag en sak. Jag tänker, andas, jobbar och är Sveriges elevråd – SVEA. Samtidigt studerar jag och valet närmar sig allt mer. Jag känner mig inte särskilt kluven. Både statsvetenskapen och psykologin inser jag varje dag, mer och mer, hur jag ska kunna använda i Sveriges elevråd – SVEA. Som jag längtar! Det känns som om jag har klätt på mig termobyxor och tagit på mig den stickade mössan och kokat varm choklad och gjort ostsmörgåsarna och tagit på mig pjäxorna och står med skidorna i den vantklädda handen i den öppna dörren och bara väntar på att ge mig ut i snöriket. Så känns det.

På väg hem läser jag igenom mina anteckningar. Den där meningen jag skrev i morse fängslar mig fortfarande. Vad är det att vara människa? Kanske kan jag en dag svara.

ps. De har inte sagt att vi ska läsa Freud än. Jag tar det som ett positivt tecken. ds.

Isabel W. Sörensen