RIP Mr Trololo <3

Skrev på twitter: ”Trololomannens (Eduard Khil) död sprider sig som en löpeld på facebook. Känslosamt + sorgligt. Det var ett sant fenomen för oss #trololo #RIP

För två månader sedan stod jag i talarstolen och sjöng Trololo. Publiken jublade. We’ll miss you

Isabel W. Sörensen

Annonser

Vardagslyx

20120522-201630.jpg

Vaknar pluggar grillar lagar mat dricker öl cyklar till havet pluggar lite mer åker tunnelbana hänger på biblioteket går en promenad dansar somnar sover natt stjärnor himlen livet

Isabel W. Sörensen

Blondinbella har SIZE ME (eller storlek 42)

Isabella Löwengrip; entreprenör, bloggare, chef och ung kvinna, säger att hon vill utmana skönhetsidealen som finns i dagens samhälle. Ouppnåeliga krav som har resulterat i att var femte sjuåring oroar sig över att de är för tjocka. Tusentals flickor vaknar varje morgon, ställer sig framför spegeln och säger Jag hatar dig ditt feta äckel till sig själv varje dag.

5 % av alla kvinnor i Sverige lider av anorexia nervosa. Det är ca 250 000 människor. Som spyr. Som svälter sig. Och detta är den allvarligaste ätstörningen som obehandlad leder till döden. Anledningen till att de dör är att magsäcken krymper ju mindre portionerna blir. Till slut är magsäcken så liten att det rent fysiskt inte går att äta, personen spyr upp det lilla den lyckats få ner. När detta har skett inträder det sista stadiet av den slutgiltiga svälten. Död.

Själv har jag aldrig lidit av några allvarliga ätstörningar. I efterhand antar jag att jag var som alla andra och hade en ätstörning light eller vad det ska kallas. Jag åt. Jag spydde aldrig. Att jag däremot tyckte att jag var tjock och ful och fel var för mig är en självklarhet. Trots att jag vägde 48 kilo och var 178 cm lång.

Det är lustigt hur alla andra kan se det som vi själva står helt blinda inför. Jag kommer ihåg hur skolsyster rynkade oroat på pannan när jag berättade att jag skulle bli vegetarian, hur hon sa men du är ju så smal. Mamma tjatade alltid om att jag skulle äta. Hon brukade skicka med mig kexchoklad att äta på bussen till skolan. Fina mamma.

Idag är normen om hur vi ska se ut så hårt inbankad i allas skalle att det kommer att vara en enorm utmaning att ens få människor att ifrågasätta sina egna mentala självklarheter. Vadå? Skulle det gå att vara lycklig trots att jag är tjock? Den frågan behöver vi först kunna närma oss. Sedan svara ja. Sedan inte ens ställa den.

Att ta tillbaka makten över ditt psyke är det allra viktigaste och svåraste och största. Som kvinna (och som människa för den delen) har du femtontusen krav och regler och osynliga laserstrålar som du måste anpassa, vrida, bända, minska, förstöra dig inför. Fruktan och önskan. Att sluta värdera varandra är svårt och något som kanske inte kan raderas helt, men vi kan åtminstone försöka hålla oss till våra egenskaper. (Berömmer vi varandras prestationer hamnar vi lätt i nästa fälla = jag är bara värd något när jag presterar)

Jag har tidigare skrivit om hur jag blev frisk från #hetsen. Detta virus som fräter sönder våra själar. Den dagen jag visste att jag hade lärt mig älska mig själv var faktiskt av en ren slump:

Finaste var häromveckan när jag satt på tåget och hade en Cosmopolitan framför mig som den förra tågresenären hade glömt. Den låg där, lockande och frestande. Skrikande rosa färger, rubriker som tycks säga hej isabel jag vet att du vill vara allt det jag är, kom så kom så kom till mamma. Angelina Jolie på omslaget, snyggare än någonsin.

Tajt vit klänning som smeker om hennes späkta kropp utan minsta fettbaserad kurva. Mekaniska lemmar i förföriska poser. Öppen mun, fylliga läppar. Smalnade svarta ögon med skönhetens medvetna grumlighet. Ben så smala att det faktiskt gjorde lite ont. Höga klackar som aldrig gått långa vägar hem i natten och plågat sin ägare med blödande skavsår.

Alldeles ny och skimrande och vacker och du vet att du vill ha mig. Jag visste att jag kunde öppna tidningen och sugas in och ramla ner och låta mig besittas av hetsen. Men något var annorlunda nu. Jag kände ingen som helst dragning. Istället för rubrikerna såg jag chefredaktörens anteckningar i mitt huvud, istället för omslaget såg jag en tom mall med krav som aldrig går att uppfylla.

I sammelsuriet av alla vinglas, goodiebags, unga tjejers stora ögon, fotografer, och glittrande klänningar skymtar omslaget förbi. Tidningen Egoboost. Löwengrips bara hud. Svartvitt. Oretuscherat? Anledningen till att vi alla är här. Löwengrip angriper problemet genom att förkroppsliga det. Hon poserar naken för att hon inte kunde få på sig några av de kläder som modehusen skickade till redaktionen. Hon ville visa att det här är SIZE ME och att jag får vara den jag är utan att tycka illa om mig själv och att jag är vacker. Typ. Hon säger helt öppet att hon har strl 42 och om hon ska hinna göra allt hon vill har hon knappast tid att hålla på och noja över sin kropp konstant.

Det Isabella Löwengrip gör här är att gå almost all out. Hon använder sig av en idé som i statsvetenskapen kallas social representation = att ett fenomen måste fysiskt existera för att kunna sägas representeras  idémässigt. Att kvinnor måste finnas i politiken för att kvinnors intressen till fullo ska tillgodoses. Detta strider mot tanken om åsiktsrepresentation där vem som helst kan representera någon annans värden, tankar och åsikter. Åsiktsrepresentation är grunden till den i vår historia så manligt dominerade politiken – kvinnor behövdes inte för män kunde representera dem så bra så. Nu vet vi lite bättre och social representation är något som eftersträvas i de flesta länder. Så hur applicerar Löwengrip denna taktik?

Jo, genom att sätta sin egen nakna kropp på omslaget till en tidning bryter hon mot normen därför att de andra nakna kropparna är mycket smalare än hennes. På så vis har hon påbörjat en representation av alla de kvinnor som idag inte kan känna igen sig i medias bildbank av anorexiaoffer. Ganska smart faktiskt. Dock finns det en del kritik att förvänta sig då Löwengrip begår misstaget att följa normen genom att just klä av sig naken. Genom att inte fullt ut säga jag behöver inte försvara mig för att jag har storlek 42 därför att det spelar ingen roll och min kropp är min och ingen annans. Egentligen säger hon att hon gör det, men att hon känner sig tvungen att visa sin kropp för hela världen tyder på motsatsen.

Nu är det tyvärr så att det realistiskt sett kommer ta ett tag att ändra på den objektifiering som sker av kvinnors kroppar varje dag, så kanske är det positivt att åtminstone bredda skönhetsidealet under tiden? Jag vet inte vad som åstadkommer minst ångest, svält och död. För vi måste komma ihåg att allting har ett pris. Och om Isabella Löwengrips insats leder till att färre tjejer tvingar in sig själv på skoltoaletten för att kräkas upp lunchen då ger jag henne en eloge.

När vi däremot är redo för att på allvar diskutera vem som äger kvinnors kroppar och det konstanta värderandet av varandras utseende och prestation så hoppas jag att Löwengrip fortsätter utvecklingen även där, om hon är den feminist hon påstår sig vara.

För om hon menar allvar och på riktigt vill utmana den globala skinnythinspomodelmaniahysteriaidustrin tycker jag att detta är början till ett bra initiativ som resten av media borde anamma. Problemet är stort och globalt och det är ungefär som med facket. Om en person går med i facket så kan din chef fortsätta köra över dig, men om ALLA går med i facket, då blir det tämligen lite svårare.

All heder till VeckoRevyn som redan har vidtagit åtgärder. De kommer numera att retuschera modeller så att de inte längre ser anorektiska ut. Vogue har sagt att de inte kommer använda sig av anorektiska modeller överhuvudtaget. Israel var först i världen med att förbjuda alltför smala modeller (2012). Nu följer många andra länder efter: Frankrike, Spanien, Iran.

Det verkar faktiskt hända något. Och att jag 2012 blir inbjuden att gå på ett mingel (officiella bilder hittar du här och här) där den kvinnliga kroppen hyllas hur den än ser ut är ett gott tecken. Avslutar med samma citat som jag gjorde förra gången jag skrev om det här:

Till dig som tror att du är tjock och ful och fet och fel. Det är du inte. Jag vill bara krama dig i tusen år tills du fattar det.

Isabel W. Sörensen

Jag fick ett brev

Finaste du

Du är så himla fantastisk! Jag beundrar dig helt galet mycket, du är en förebild.

Jag har alltid imponerats av ditt engagemang och hur du verkligen gör skillnad. Hur du driver projekt som är så bra, och hur du vågar. Vågar stå framför massor med människor och framföra dina idéer och åsikter utan ett enda tecken på nervositet eller osäkerhet.

Jag är ledsen. Jag är verkligen jätteledsen över att du inte blev ordförande. Det högg i hjärtat när klubban slog i bordet. Jag har så himla mycket jag vill säga till dig men det skulle ta hela året att skriva allt. Framför allt, jag jag verkligen att du förstår hur mycket nytta du gör, hur mycket du engagerat mig och framför allting annat, hur galet bra du verkligen är.

Du har fått mig att känna hopp, att detta är nog inte omöjligt ändå, och att man kan om man vill. De gånger under kongressen som du pratat om vad du vill, vad du tänker och vad du tycker, har du verkligen träffat mig. Givit mitt hjärta trettio slag extra i minuten och fyllt på med alldeles för mycket saltvatten i ögonen. Men framför allt – du påverkade mig.

Under helgen har jag lärt mig galet mycket och jag har verkligen insett att det är exakt det här jag brinner för. Detta är min grej. Och att alla på EK är så fina ökar bara känslan av att man hittat hem, ännu mer.

Isabel, jag tackar dig till tusen för allting som du gjort. Du är så himla duktig! Kämpa på. Ge dig själv lite vila, lite andrum. Sedan ställer du dig upp, med rak rygg och ett stort leende och visar alla vilken fantastisk människa de har framför sig.

Ta hand om dig!!
Tusen styrkekramar

XX

Vaknar upp till ett gyllene kuvert. När jag fattar att någon har skrivit det här till mig börjar jag gråta litegrann. Det är så fint. Känslan att få någonting sånt här. Indescribable

Isabel W. Sörensen

Tack!

”Du gav mig hopp. Du lyssnade på mig och hjälpte mig att inse att jag är stark. Du gav mig så mycket kärlek och kunskap. Du har gjort mig till en lycklig människa som tror på mig själv. Tack så mycket för att du stöttade mig och sa att jag skulle klara allt. Du är min största idol. Tack Isabel för att du tror på mig.

Du är fantastisk

Det har varit en ära att få arbeta med dig under dessa år. Du är ansvarsfull, mogen, kunnig, intelligent och otroligt drivande. Ta till dig av all uppskattning du får nu för du är värd vartenda ord. Jag vill tacka dig för att du gett så mycket av dig själv och det du kan. SVEA hade inte varit där det är idag utan dig. Personligen kommer jag aldrig glömma dig. LYCKA TILL !

Hej Isabel! 🙂 Är det bra? ❤ Synd att du inte blev vald till förbundsordförande, vårt elevråd röstade på dig ❤

Utan dig inget mig!! Tack för att du är du, jag hade aldrig klarat detta utan dig fina Isabel ♥

Du är bra varje dag! Puss och kram!

Fina du. Hoppas att det har smält lite grann. Hoppas du får en superbra resa hem och glöm aldrig att du är så sjuuuukt bra på alla sätt! MÅNGA KRAMAR TILL DIG!!!!!! You are the best.

♥ Du finns alltid i mitt hjärta! Mega kram!

Du är fantastisk och att du inte blev vald gjorde ont för jag vet vilken godhjärtad människa du är och att du verkligen har den kraften i dig för att ha den platsen. Stor kram på dig!!

Isabel, åter igen, all kärlek till dig ❤

Hej Isabel! Jag vill bara säga att du är den bästa och duktigaste personen jag vet. Att du inte blev ordförande är ENBART SVEAs förlust. Du är grym. Och en inspirationskälla för många (mig speciellt). Stooora kramar!

Hej Isabel, jag saknar er jättemkt och är så ledsen att du inte blev vald :'(<3

Sitter och har mysmiddag med världens finaste mentor ♥ — med Isabel W. Sörensen.

Stor kram till dig Isabel! Första gången jag är besviken på SVEA men det är inte du som går miste om något utan själva förbundet som gör det!

Ett skepp kommer lastat med kärlek ❤

Jag är övertygad om att du kommer att förändra världen Isabel

Du har gjort ett sjukt bra jobb. Är det något jag siktar på så är det att bli lika bra på att prata som du är. Vi har pratat jättemycket om hur sjukt inspirerande du är

Isabel tack för allt ! Tack för varenda lilla sak du har gjort ! Du har förändrat mitt liv väldigt mycket med det du har lärt mig ! Du är en helt underbar person ska du veta ! Tack än en gång ❤ ❤ ❤

Du är bäst!

Hej, efter 2timmars snack igår gjorde du mig väldigt inspirerad, jag började verkligen fatta att man kan ändra saker med bara sin röst. När jag hörde att hon ”vann” blev jag glad men mest ledsen för att du inte fick ta rollen som jag ville. Tårarna började komma och när du sa att du skulle avgå kom det floder. Tack för att du inspirerat mig och lycka till i livet! Kram

Du har alla med dig och alla som stöttar dig! Fantastiskt jobb inom organisationen och stort lycka till i framtiden Isabel!♥”

För mig handlar det inte om lagar. Utbildning. Metoder. Det riktigt stora som jag kommer att ta med mig från Sveriges elevråd – SVEA är hur vi förändrar världen genom att förändra varandras liv. Genom att vi tror på varandra, litar på varandra, vågar vara ärliga så lyfter vi varandra. Skapar starka band som är svåra att bryta. Med samarbete kommer man längst. Med demokrati kommer man längre. Vi skapar en bättre värld. Varje dag. Och jag kommer att komma ihåg varenda människa jag har träffat under min 10 år långa resa som elevrådare. 

FANTASTISKA MÄNNISKOR. Ni är i sanning fantastiska människor. Om jag ska ge er ett råd på vägen så är det att alltid lyssna på magen. Där hittar ni svaret. Sluta aldrig kämpa. Sluta aldrig att bry er. Som jag sa innan: det här är ingen lek. Problemen finns i skolan på riktigt. Människors liv står på spel. Det är ni som bär det tunga ansvaret. Men det är också ni som har svaret. I era hjärtan. Ni har all min tillit. Sveriges elevråd – SVEA har förändrat mitt liv. Nu är det er tur. Som jag sa på mitt avslutningstal:

Jag vill tacka alla ni som trott på mig. Jag vill tacka alla som jag arbetat med under dessa 5 år. Sedan vill jag också tacka varenda människa här inne. Ni är speciella, kom ihåg det! Ni bryr er. Ni kommer kunna förändra världen på riktigt! Jag önskar verkligen organisationen all lycka till även om det inte blir jag som kommer leda den kampen. Ni har all min kärlek och respekt. Tack!

Tina Dico – No time to sleep
Sebastién Schuller – Morning Mist
Paolo Nutini – Candy

Isabel W. Sörensen

Almedalen = Politikens Utopia

Blogginlägg från sommaren 2011 då jag åkte till Almedalen med Sveriges elevråd – SVEA. Längtar till juli då jag kommer att besöka denna fantastiska händelse för tredje gången – med vem är ännu hemligt..

Kärt barn har många namn. Skolan är rent ut sagt den hetaste och även godaste potatisen den här Almedalsveckan. Detta till mycket glädje för oss i Sveriges elevråd – SVEA. För dig som inte vet vad de där krumelurerna betyder (#) så är det något som kallas hashtag och som genom att sättas före ett ord används som samlingsverktyg på twitter.com, en av de nya sociala medierna som tagit över världen snabbt och hårt. Även om twitter inte är så vanligt bland yngre delar av befolkningen så är det bland media och politikersvängen de nya smsen, nu offentliga och ofta tvärsäkert uttryckta.

Med den utsvävningen i digital kommunikation återkommer jag till just ordet efter hashtagen, nämligen almedalen. För mig är det andra året som jag är här i egenskap av förbundsstyrelseledamot i Sveriges elevråd – SVEA. Det betyder mer än att få äta på restaurang, gå på seminarium och skaka hand med Björklund (han var trevlig men upptagen, är vi förvånade?:) så mycket mer. Att få lyxen att befinna sig på almedalen, om du är politiskt intresserad i någon fråga whatsoever, är som att vara ett barn framför ett gigantiskt bord dinglandes av godis, chips, cheez ballz, konfektyrer, karameller, popcorn och allt annat som du bara vill ha ha ha. Tungan hänger någonstans nere vid knävecken och ögonen snurrar runt i frenesin – vad ska du sätta tänderna i först?

Precis så är det på #almedalen. Tusentals seminarier finns att gå, lyssna och kommentera på. Hundratals mingel. Flygblad delas ut till höger och vänster. Papper är, lustigt nog, en enorm förbrukningsvara på almedalen, där du är intressant i cirka den sekund det tar att läsa rubriken. Hör det inte till din planerade agenda eller är extraordinärt intressant så singlar pappret ner till marken där det minuter senare betrampas av nästa människa. Och nästa. Och nästa. I år beräknas det befinna sig över 10.000 personer på detta lilla kullerstensbelagda Visby. Det är många som vill någonting. Som tycker att just deras fråga är den absolut viktigaste i hela vida världen. Vilket får mig att inse vilken tur vi har! Skolan engagerar många, inte bara oss elever. Såklart.

Nu är klockan 02.16 och min andra almedag 2011 går mot sitt slut – sista är detta blogginlägg. Jag lyssnar på Paolo Nutini (Candy) som jag upptäckte för en vecka sedan på Where The Action Is där jag jobbade backstage med artistservice. Coolt värre! För mig är musiken en stor drivkraft, på många sätt liknande den i politiken. För alltjämt vi stapplar oss fram på Visbys kullerstensgator känner jag den, pulsen, politikens rytm. Frågan som ställs, svaret som viskas ömsom skriks. Egentligen handlar det ju om samma sak. Passion. (En av Fryshusets grundstenar – de har också kommit på det, hemligheten)

Om min dag slutar med ett försök att i ord beskriva det jag upplevt så började min dag med ett försök att ta sig upp. Som alltid är jag morgontrött. Men det är alltid lättare om en är motiverad och finns det en bättre anledning än att delta på Lärarförbundets frukostseminarium kring den senaste forskningen inom pedagogik? Nej säger jag och tvingar iväg min trötta kropp tillsammans med Tobias Jobring ner till en av alla de mysiga caféer som under denna vecka spelar aulor. En god fralla senare och en bra fråga av Tobias som blev retweetad IRL av skolledarna och vi är iväg. Nästa nästa alltid nästa. Så är det. Klockan 14 smiter jag iväg för en snabb kebab. Mat är liksom inte så prioriterat. Lunchen spenderas genom inspirerande och intensiv diskussion med Rädda Barnens utbildningsansvarig efter en slumpmässig hej jag heter det här då vi var de som ställde lite lösningsinriktade frågor till Barn- och elevombudet. Tal om samarbete kommer upp, som alltid. Om det är någonstans en hittar andra solar som brinner för samma sak så är det här.

Idag är det Moderaternas dag, inte för att det märks så mycket. 19.00 är då partierna får sitt fokus. Resten av dagen spenderas åt att allt oftare träffa på människor som en glimtar på samma seminarium, som berömmer ens fråga eller kommentar, som utbyter visitkort, eller bara hälsar. På något sätt finns det en gemenskap. Det är vi som vill ha en bättre skola. Vi kanske inte alltid tycker likadant i alla frågor, men vi är i samma park. Almedalsparken.

Forskaren Trevor Dolan pratar om hjärnans betydelse för pedagogikens utveckling. Att elever måste få höra att de gjort något bra, inte att de är bra. Att processen är bra, inte målet. Att deras värde inte är kopplad till prestationen. Att din hjärna fungerar bättre om du rör på dig. Att du alltid kan utvecklas. Att femåringar har en större geniförmåga än oss vuxna i och med att de inte lärt sig att det finns något som vi kallar fel. Seminariet hålls av Sveriges skolledarförbund. Jag blir förundrad. Återvinner min kärlek till forskningen. Det vi vet saker och inte bara tycker.

På väg till middagen efter ett möte med Lars Flodin, ordförande för Sveriges Skolledarförbund, träffar vi på Jesse Jackson – årets Almedalskändis minst sagt. Jag blir helt storögd och när vi ska ta bild går jag naturligt åt sidan varpå han säger Nej men klart du ska vara med. Ett av mitt livs största ögonblick. Helt klart.

Image

Från vänster: Andreas Jansson, Trevor Dolan, Jesse Jackson, (glömt namnet men kommer från Sveriges Skolledarförbund om jag inte missminner mig), Isabel W. Sörensen

Efter alla seminarium tagit slut, efter alla partiledare pratat klart, efter alla middagar intagits är det dags för den så kallade fria tiden. Ikväll var det dags för Springtimes underbara årliga tillställning Politisk allsång på restaurang Friheten vid Donnersplatsen. Politisk allsång är som allsång på Skansen fast i ett fullproppat litet stenväggat underbart mysställe! Alla skrålar tillsammans med de två gitarristerna, ord från både höger och vänster och uppåt och neråt och mitten och emellan. Sossesvin och borgarsvin, alla förenas i samsång om en värld i utveckling. Och alla sjunger med i alla låtar. För mig är detta politikens frizon, platsen där åsikterna spelar fotboll under krigsjulen.

Natten avslutas med nyfunna vänner i en cirkel runt Johan Norberg likt indianerna där en skräckhistoria berättas, om ett samhälle i ekonomisk kris och revolution som påföljd av statskollapserna. Därefter promenerar vi hemåt under den turkosa himlen som kysser oss godnatt.

Almedalen är alltid ett äventyr. Kom hit!

Isabel W. Sörensen

BANGFESTEN

Internationella Kvinnodagen

Kägelbanan
Södra Teatern
Finaste människorna och galnaste dansen
Vackraste talen och mäktigaste kvinnorna
Mycket häftig känsla med så många människor
som förenas i kampen för kärlek och respekt

Absolut bästa var nog spontandansen och fiolen
på Medborgarplatsen vid halv fyra
Folk bara följde med
Och dansade och log
Inatt jag drömde…

Tack för igår ❤

Isabel W. Sörensen