Almedalen = Politikens Utopia

Blogginlägg från sommaren 2011 då jag åkte till Almedalen med Sveriges elevråd – SVEA. Längtar till juli då jag kommer att besöka denna fantastiska händelse för tredje gången – med vem är ännu hemligt..

Kärt barn har många namn. Skolan är rent ut sagt den hetaste och även godaste potatisen den här Almedalsveckan. Detta till mycket glädje för oss i Sveriges elevråd – SVEA. För dig som inte vet vad de där krumelurerna betyder (#) så är det något som kallas hashtag och som genom att sättas före ett ord används som samlingsverktyg på twitter.com, en av de nya sociala medierna som tagit över världen snabbt och hårt. Även om twitter inte är så vanligt bland yngre delar av befolkningen så är det bland media och politikersvängen de nya smsen, nu offentliga och ofta tvärsäkert uttryckta.

Med den utsvävningen i digital kommunikation återkommer jag till just ordet efter hashtagen, nämligen almedalen. För mig är det andra året som jag är här i egenskap av förbundsstyrelseledamot i Sveriges elevråd – SVEA. Det betyder mer än att få äta på restaurang, gå på seminarium och skaka hand med Björklund (han var trevlig men upptagen, är vi förvånade?:) så mycket mer. Att få lyxen att befinna sig på almedalen, om du är politiskt intresserad i någon fråga whatsoever, är som att vara ett barn framför ett gigantiskt bord dinglandes av godis, chips, cheez ballz, konfektyrer, karameller, popcorn och allt annat som du bara vill ha ha ha. Tungan hänger någonstans nere vid knävecken och ögonen snurrar runt i frenesin – vad ska du sätta tänderna i först?

Precis så är det på #almedalen. Tusentals seminarier finns att gå, lyssna och kommentera på. Hundratals mingel. Flygblad delas ut till höger och vänster. Papper är, lustigt nog, en enorm förbrukningsvara på almedalen, där du är intressant i cirka den sekund det tar att läsa rubriken. Hör det inte till din planerade agenda eller är extraordinärt intressant så singlar pappret ner till marken där det minuter senare betrampas av nästa människa. Och nästa. Och nästa. I år beräknas det befinna sig över 10.000 personer på detta lilla kullerstensbelagda Visby. Det är många som vill någonting. Som tycker att just deras fråga är den absolut viktigaste i hela vida världen. Vilket får mig att inse vilken tur vi har! Skolan engagerar många, inte bara oss elever. Såklart.

Nu är klockan 02.16 och min andra almedag 2011 går mot sitt slut – sista är detta blogginlägg. Jag lyssnar på Paolo Nutini (Candy) som jag upptäckte för en vecka sedan på Where The Action Is där jag jobbade backstage med artistservice. Coolt värre! För mig är musiken en stor drivkraft, på många sätt liknande den i politiken. För alltjämt vi stapplar oss fram på Visbys kullerstensgator känner jag den, pulsen, politikens rytm. Frågan som ställs, svaret som viskas ömsom skriks. Egentligen handlar det ju om samma sak. Passion. (En av Fryshusets grundstenar – de har också kommit på det, hemligheten)

Om min dag slutar med ett försök att i ord beskriva det jag upplevt så började min dag med ett försök att ta sig upp. Som alltid är jag morgontrött. Men det är alltid lättare om en är motiverad och finns det en bättre anledning än att delta på Lärarförbundets frukostseminarium kring den senaste forskningen inom pedagogik? Nej säger jag och tvingar iväg min trötta kropp tillsammans med Tobias Jobring ner till en av alla de mysiga caféer som under denna vecka spelar aulor. En god fralla senare och en bra fråga av Tobias som blev retweetad IRL av skolledarna och vi är iväg. Nästa nästa alltid nästa. Så är det. Klockan 14 smiter jag iväg för en snabb kebab. Mat är liksom inte så prioriterat. Lunchen spenderas genom inspirerande och intensiv diskussion med Rädda Barnens utbildningsansvarig efter en slumpmässig hej jag heter det här då vi var de som ställde lite lösningsinriktade frågor till Barn- och elevombudet. Tal om samarbete kommer upp, som alltid. Om det är någonstans en hittar andra solar som brinner för samma sak så är det här.

Idag är det Moderaternas dag, inte för att det märks så mycket. 19.00 är då partierna får sitt fokus. Resten av dagen spenderas åt att allt oftare träffa på människor som en glimtar på samma seminarium, som berömmer ens fråga eller kommentar, som utbyter visitkort, eller bara hälsar. På något sätt finns det en gemenskap. Det är vi som vill ha en bättre skola. Vi kanske inte alltid tycker likadant i alla frågor, men vi är i samma park. Almedalsparken.

Forskaren Trevor Dolan pratar om hjärnans betydelse för pedagogikens utveckling. Att elever måste få höra att de gjort något bra, inte att de är bra. Att processen är bra, inte målet. Att deras värde inte är kopplad till prestationen. Att din hjärna fungerar bättre om du rör på dig. Att du alltid kan utvecklas. Att femåringar har en större geniförmåga än oss vuxna i och med att de inte lärt sig att det finns något som vi kallar fel. Seminariet hålls av Sveriges skolledarförbund. Jag blir förundrad. Återvinner min kärlek till forskningen. Det vi vet saker och inte bara tycker.

På väg till middagen efter ett möte med Lars Flodin, ordförande för Sveriges Skolledarförbund, träffar vi på Jesse Jackson – årets Almedalskändis minst sagt. Jag blir helt storögd och när vi ska ta bild går jag naturligt åt sidan varpå han säger Nej men klart du ska vara med. Ett av mitt livs största ögonblick. Helt klart.

Image

Från vänster: Andreas Jansson, Trevor Dolan, Jesse Jackson, (glömt namnet men kommer från Sveriges Skolledarförbund om jag inte missminner mig), Isabel W. Sörensen

Efter alla seminarium tagit slut, efter alla partiledare pratat klart, efter alla middagar intagits är det dags för den så kallade fria tiden. Ikväll var det dags för Springtimes underbara årliga tillställning Politisk allsång på restaurang Friheten vid Donnersplatsen. Politisk allsång är som allsång på Skansen fast i ett fullproppat litet stenväggat underbart mysställe! Alla skrålar tillsammans med de två gitarristerna, ord från både höger och vänster och uppåt och neråt och mitten och emellan. Sossesvin och borgarsvin, alla förenas i samsång om en värld i utveckling. Och alla sjunger med i alla låtar. För mig är detta politikens frizon, platsen där åsikterna spelar fotboll under krigsjulen.

Natten avslutas med nyfunna vänner i en cirkel runt Johan Norberg likt indianerna där en skräckhistoria berättas, om ett samhälle i ekonomisk kris och revolution som påföljd av statskollapserna. Därefter promenerar vi hemåt under den turkosa himlen som kysser oss godnatt.

Almedalen är alltid ett äventyr. Kom hit!

Isabel W. Sörensen

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google+-foto

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s