Isabel checkar in på Stora Mossens IP

Hurtiga Äldre Herrar till bänken höger om mig, svettiga ungkarlar framför mig. Jag är enda kvinnan så långt ögat kan nå. Äter risifrutti. Känns lagom weird. Leka fotbollsfru? 🙂

skriver jag på facebook. Men så glömmer jag känslan av att inte höra hemma och ser vad de svettiga ungkarlarna framför mig faktiskt gör. Bollen susar iväg, en särskilt snabb forward passar snyggt förbi sin motståndare och så iväg till nästa. Bollen flyter som en fisk i vattnet när spelet är som bäst. En kille joggar långsamt med överkroppen hela tiden vaggandes framåt runt den välskötta löparbanan. Nästan som musik. Eller dans. Eller poesi. Jag börjar förstå deras fascination. De leker med vad en kan göra med den mänskliga kroppen. Precis som jag leker och utforskar vad en kan göra med hjärnan. Tanken.

Plötsligt finner jag mig själv att le åt han som sprintar lite extra, han som dribblar lite halvtaskigt och han som nästan böjer kroppen i en allt snävare men ändå rak vinkel mot planen när han vänder så fort.

Han. Det är det som är grejen. Som stör min tankegång. Vart är alla tjejer? Det här verkar ju faktiskt roligt. Kommer och tänka på min egen känsliga skogsväg mot det nuvarande beslutet att idrott tja det får väl andra pyssla med. Inte för mig. Jag kan gå promenader ibland. Kanske till och med springa i hemlighet någon gång. Men inte i större utsträckning. Och när jag väl försöker sätta igång något är det #hetsen som driver mig. Inte känslan av att vara i harmoni med kropp och själ genom fysisk ansträngning.

Jag som faktiskt har spelat fotboll en gång i tiden. En liten tjej på elva år var jag. Lång som en lyktstolpe, smal som en pinne med knotiga knän. Inga bröst att tala om. Jag har också haft likadana lagkläder, benskydd med samma färg, skor som vittnar om en gemensam grupptillhörighet. Men jag fick aldrig den där känslan. Höll på ett år. Vi förlorade alla matcher för det enda andra tjejlaget var 14. Därav oändligt snabbare, skillade, bättre. Vi hade också föräldrar som hejade. Vänner som tittade på. Men jag fick aldrig den känsla av allvar som nu slår emot mig när männen framför mig bara värmer upp.

Kanske är det så att jag överdriver. Kanske är det så att om jag inte hade några glasögon, håret uppsatt i hästsvans, gympaskor, jeans och sportig tjocktröja. Kanske om jag hade stått med armarna över staketet. Kanske om jag hade ropat kom igen! Kanske om jag hade slutat tänka på att jag är utanför och istället dra mig själv innanför. Kanske om jag. Men något säger mig att det inte är så enkelt. Att det är en större struktur. Att han som gick förbi mig nyss och sa grabbar ni måste flytta på er de ska börja matchen aldrig skulle acceptera mig på samma sätt. På grund av mitt kön. Så därför ställer jag mig själv utanför. Kanske är det därför många som tänker att jag därför får skylla mig själv. Men det är aldrig så enkelt.

I hela mitt liv har fått höra att jag kastar som en tjej. Att jag springer som en tjej. Att jag spelar som en tjej. Att tjejer är dåliga på sport. Att kvinnor inte kan. Att tjejfotboll det är bara för töntar. Att riktig sport är sånt som killar spelar. Att tjejer kan få titta på. Heja på. Men inte vara med. Att ger du dig in i leken får du leken tåla. Att när jag väl vågade testa handboll på gymnasiet och fick en armbåge rakt i ansiktet så hela gympagolvet blev fullt av blod och ingen gjorde något och de bara fortsatte. Att du kan inte. Så till slut ville jag inte. Än idag får jag lite ångest när obligatoriska friluftsdagar kryddade med brännboll kräver min närvaro. Än idag vill jag vara själv när jag tränar. Kan inte låta bli att känna en viss sorg över detta. Att jag aldrig kommer kunna ha en avslappnad relation till det här med att röra på sig i grupp. Bara för att jag är tjej.

Luften känns kyligt uppfriskande. Lamporna segrar sakteliga över nattens himmel. Utrop som flyger genom luften. Papporna som ler uppmuntrande. Träningsbagarna som ligger slängda i en hög på marken. Vattenflaskorna som bildar mönster mot gräset. Ryggdunken när laget strövar tillbaka till omklädningsrummet. Den subtila applåden. High-fiven. Gemenskap. Självklarheten. Känslan av ett kollektiv. Efter en halvtimme kommer en till tjej. Hon vinkar till sin pojkvän. När kommer framtidens tjejer få vara något annat än accesoarer i en mansdominerad värld med regler bestämda av gudvetvem?

Isabel W. Sörensen

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s